Efter att jag var på Kristina Bährs föreläsning där hon berättade om vikten att sätta ord på sina känslor för att lugna sig själv började jag tänka på David Edfelt och Bo Hejlskov Elvén bok Beteendeproblem i förskolan. I sin bok ger de många exempel på vad barn känner i olika situationer på förskolan och hur barnen agerar på sina känslor.
I sin bok använder författarna ordet affekter för känslor och de handlingar barnen gör utifrån sina känslor. Är vi glada skrattar och ler vi oftast eller om vi är rädda kan vi gråta eller skrika.
Känslor känner vi från det vi föds och under uppväxter utvecklar barnet förmågan att reglera hur de agerar efter sina känslor. Bo och David kallar detta för affektreglering och det handlar om förmågan att lugna sig själv eller hålla sig lugn.
Att reglera våra affekter utvecklas allt efter som barnet växer. Bo och David skriver i sin bok att en nyfödd har inte förmågan att lugna sig själv utan tappar kontrollen över sig själv och börjar gråta om hen till exempel är hungrig medan en tre treåring kan vara hungrig utan att gråta. Författarna skriver att det är viktigt att förstå att detta är en förmåga och att barnet inte agerar sina känslor med vilje. Ingen vill förlora kontrollen över sina känslor.
Känslor kan vara starka, synas utan på oss och kännas inne i oss och de smittar.
Drog du också på smilbanden när du såg denna bild?
Bo och David beskriver detta i sin bok som affekt smitta. Detta har nog människor vetat om i urminnes tider och forskningen började se evidens för detta redan på 1880 talet. På 1990 talet, med ny teknik kunde forskare se att våra hjärnor reagerade på andras känslor. Då upptäcktes att våra hjärnor speglar det andra gör. Det aktivitetsmönster en person har när hen gör något, till exempel ler smitta av sig så att samma aktivitetsmönster kunde mätas hon en person som såg leendet. I och med att hjärnorna härmar varandra börjar också personen som ser den leende personen le.
Precis som med affektreglering utvecklar barnen så småningom under sin uppväxt förmågan att skärma av sig från andras känslor. Yngre barn påverkas mycket starkt av andras känslor både de som vuxna och barn i deras närhet uttrycker.
I förskolan arbetar vi pedagoger med barns känslor under hela dagen. När barnen visar starka känslor finns vi i närheten, sätter ord på det vi ser och väljer det förhållningssättet vi just då avgör är det bästa för just detta barn.
För barn som ofta tampas med sin affektreglering kan vi pedagoger också främja att de inte hamnar i sina starka känslor på olika sätt. Ett viktigt led i detta är att kartlägga vilka situationer barnet reagerar starkt på. Kan det vara att barnet inte kan förutse vad som kommer hända eller är kraven för stora för barnet? Vidare kan vi fundera på vårt förhållningssätt. Vilka känslor "smittas" barnet av från mig och har jag genom samtal med barnet kunskap om hur barnet vill att jag som pedagog ska göra när barnet till exempel är argt?
Comentarios